ett återfall får man ha, sade hon och letade rätt på min tunga med sin. jag kunde givetvis ha stängt den ute. förseglat mina läppar när hennes närmade sig. men det gjorde jag inte. jag kunde inte. jag ville inte. hade jag velat stå emot borde jag agerat annorlunda tidigare. i sådana fall borde jag inte tackat ja när hon tidigare i veckan undrade om jag ville komma och äta middag hos henne. och jag borde inte ägnat mig åt galanteri under middagen som hon svängt ihop, men mina ord flyter så lätt i hennes sällskap, och ölflaskorna vi tömde fick oss sakteligen att glömma bort alla de förståndiga och konstruktiva förhållningsregler vi satt upp gentemot varandra. och jag borde låtit ett bord fortsätta vara en fysisk barriär mellan oss och inte likt henne välja att sätta mig i soffan för att avnjuta efterrätten. och jag skulle definitivt vägrat min hand att söka upp hennes nakna vrist, när hon lade upp sina ben mot mig där vi satt i varsin ände av soffan och talade om helt andra saker än vi tänkte på, och långsamt låta hennes hud passera under mina fingertoppar. jag borde ha agerat annorlunda. men det gjorde jag inte.

och inte heller kunde jag förmå mig själv att känna ånger när jag på morgonen vaknade, i samma säng som hon jag bedrar, tvärtom var jag på ett strålande humör och fick henne till samma nivå innan hon var tvungen att bege sig till arbetet. och jag undrar varför inte ångern och skulden river mig. är det för att jag egentligen inte älskar henne längre som jag kan handla som jag gör? eller finns kärleken kvar bakom tomheten som åren av droger blåst upp inom mig, och som tvingar mig att sträva efter bekräftelse och en känsla av närvaro i nästan varje vaken sekund? det är dessa frågeställningar som jag ägnar mest tid åt i tillvaron. jag hittar inga svar.

ja. ett återfall av två tänkbara. drogerna har jag lyckats undvika fast de hela tiden cirkulerar runt mig. de som vill att jag ska ordna något åt dem att fly bort på parerar jag och hänvisar vidare. vänd er till honom. inte till mig. och de som hela tiden vill dela med sig har jag lärt mig att tacka nej till. det måste innebära att jag egentligen mår bra. eller att jag mår dåligt och inte vill må sämre. men faktum kvarstår. där står jag fortfarande stark. och det är i alla fall något.

på arbetet fungerar det mesta. att vi finns på samma arbetsplats gör inte ont. än. men det finns en tid för allt. dessvärre. arbetet som sådant har börjat bättre än väntat. jag har kontroll över det mesta och står fortfarande i ljuset hos ledningen. har till och med fått lust att reflektera över yrket och dess innehåll igen och inte bara se till att vardagen flyter på.

hey du! ja. just du. du som läser mina ord. jag är glad för att du tar tid att göra det. hoppas de ger dig något. och jag hoppas det är något annat än avsmak för mig som människa. kanske väljer du att återvända hit för att du tycker dig se något bakom orden. vad vet jag inte. men det gör inget. nu är det dock så att jag tänker låsa min dagbok (var inte orolig. det är fullt normalt för en otrogen man med svaghet för droger att känna sig lite paranoid från och till). om du vill fortsätta återvända till orden som rinner ur mig lite då och då, vilket du är välkommen att göra, ber jag dig att skicka ett mejl till mig och berätta om din önskan att göra det. förhoppningsvis är du inte någon som vill mig illa. när du gjort det sänder jag dig ett fungerande lösenord så att du även i fortsättningen kan läsa mina tankar. vilket är något du då kommer att kunna göra utan att ha de minsta förkunskaper i telepati. fascinerande...eller hur?

(söndag kväll nu. texten runt på båda sidor om parentesen skrevs igår... obeslutsam. jag skriver ordet och börjar skratta tyst för mig själv. det skrevs som en inledning till mitt tänkta resonemang om huruvida dessa rader ska låsas i framtiden eller ej. men när den sista bokstaven hamnat på plats insåg att jag ordet faktiskt beskriver mycket mer än så. fast nu var det orden det gällde. och det är till dem jag alltid återvänder. de skrivna. jag skrev igår hur jag saknade samtalen men gör jag verkligen det? jag tar sällan chansen när den ges. istället låser jag mig själv och stänger det mesta inne och fortsätter att spela rollen som mig själv istället för att bara vara. och plötsligt tyckte jag mig ana en mörk och mycket obehaglig symbolik i ett låsande av de skrivna orden. det kan inte vara rätt väg att gå. inte för mig. inte nu.)

egentligen är det absurt. det jag sysslar med. det här. att låta mina tankar bli till ord inför människor som jag inte ens har träffat. och de människor, de allra flesta av mina vänner, som jag möter mer eller mindre regelbundet känner nästan inte till något alls om mina problem. de flesta vet givetvis att jag använt droger under många år men inte i vilken omfattning. det kan man inte som missbrukare berätta för sina icke-missbrukande vänner, ty det kan göra dem bekymrade å ens vägnar och inte vill man göra sina vänner bekymrade. inte jag. inte ens min hustru har anat vidden av mitt rökande förrän jag berättade det för henne i början av det här året. hon sade en gång för ganska exakt fem år sedan, då vi åter flyttade ihop efter en tids separation, att hon inte kunde hindra mig från att röka men att hon inte ville se det eller höras tala om det. det är ingen bra överenskommelse att göra, att legitimisera existensen av hemligheter gentemot varandra i en relation, men jag köpte det då...och jag ångrar det idag.

jag antar att anonymiteten på nätet skänker en trygghet som jag uppenbarligen inte upplever med dem jag umgås med. och det är ett konstaterande som endast för med sig sorg. jag förstår inte varför jag inte litar på dem som står mig närmast. inom mig finns ett enormt behov av att älta och vrida och vända på denna situation som jag har skapat under de senaste månaderna. att jag inte vill låta min hustru ta del av fakta är lätt att förstå, men av alla tänkbara vänner som jag borde kunna dela ett sådant förtroende med (trodde jag i förväg i alla fall) finns bara en som jag verkligen låtit ta del av allt. och en är bättre än ingen, jag erkänner det, men det är tyngden av alla ord inom mig som sänker. att skriva är en säkerhetsventil som förhindrar en explosion men det är att tala, att samtala, jag längtar efter.

men det är som det står skrivet, både här ovan och i bibeln, det finns en tid för allt... Tiga har sin tid, och tala har sin tid...

jag hämtar den raden ur en av mina favoritböcker i bibeln, predikaren. delar av de två första kapitlen känns, när jag tänker efter, som de vore skrivna av min egen hand.

Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet... Jag föresatte mig att med vishet utforska och undersöka allt som sker under himlen. Tungt är det arbete Gud har lagt på människan. Jag betraktade allt som sker under solen: allt var tomhet, ett jagande efter vind... Jag föresatte mig att förstå vad vishet och vetande är, vad dumhet och dårskap är, men jag har insett att också detta är ett jagande efter vind. Jag tänkte: Nåväl, då vill jag pröva på glädjen och njuta livets goda. Men även detta var tomhet... Jag beslöt mig för att njuta av vin men ändå låta visheten råda i mitt hjärta. Jag ville ägna mig åt dårskap för att se vad som är bäst för människor att göra under himlen, de dagar livet varar... Jag hopade silver och guld, rika skatter från kungar och provinser. Jag skaffade mig sångare och sångerskor och det som är männens lust: kvinnor och åter kvinnor... Allt vad mina ögon begärde lät jag dem få, ingen glädje nekade jag mig. Men så vände jag blicken mot allt jag hade utfört, mot all den möda jag haft. Och allt var tomhet, ett jagande efter vind. Det fanns ingen vinst under solen.

zonk - 2005-02-25
Ett mål är ett mål är ett mål - 2005-02-09
Litania - 2005-01-21
vem såg de? - 2005-01-17
det kontrafaktiska - 2005-01-14

Jag är den jag är:
eller den du vill att jag ska vara. Här

Jag lyssnar på:
Deep Soul - Mina egna val - Soulballader med hjärta och smärta, varar för evigt.

Författare:
Paul Auster, Ian McEwan, Inger Edelfeldt, Klas Östergren...

Jag läser också:
aniara
Scuffsan
birgit jonson
missan
anoest
vilja