jag träffade henne igår på förmiddagen. vi satte oss med varsin kopp kaffe på uteserveringen, där vi kunde blicka ut över vattnet och låta våra ögon följa båtarna som passerade förbi, istället för att låta dem möta varandra när situationen så krävde. det var mest jag som utnyttjade den tillflykten. kvällen före, eller rättare sagt under natten, hade hon sänt ett sms i vilket hon bad mig komma över till henne. hon bad om ursäkt för det så fort vi möttes. hon hade varit berusad. jag sade: förra veckan förklarade du att ett återfall var okey. var står vi nu? är vi nere på noll igen eller räknas förra helgen som ett och natten, om jag hade kommit över (vilket jag hade gjort om jag varit i närheten), hade den därmed blivit två? och, underförstått, inte acceptabel.

och vi stirrade både ut över vattnet. färjorna gled sakta förbi på sin väg mot nöjesparken. under några sekunder rådde tystnad. nej, sade hon, vi står inte på noll. vi står redan på ett. och medan hon talade släppte vi båtarna med blicken och jag undrade tyst för mig själv om det syntes att jag ljög när jag sade att så såg jag det också. troligen inte. hon hade redan fäst sin blick på båtarna igen.

hon berättade att en av våra kollegor hade frågat henne om det var okey att hon bjöd in mig till sin inflyttningsfest. ja, varför skulle det inte vara det? vår gemensamma kollega hade då skruvat på sig och berättat om sina misstankar om att vi kanske hade umgåtts mer än yrkesmässigt innan sommaren. hon hade sett oss gå åt fel håll, så att säga, efter en fest i våras. nej, det stämmer inte. lägg av, skämtar du? han är ju faktiskt gift. (hon ljuger lika obehindrat som jag själv gör)tror du hon trodde på dig? frågade jag när hon återberättade det hela. jag vet inte, sade hon och skrattade till. jag tyckte jag lät jävligt övertygande men det sista hon sade var att: ja, det kanske är en sak man ändå inte skulle erkänna.

uppenbarligen är jag då välkommen på festen. jag blev dock lite sorgsen över hela episoden, då jag betraktat vår gemensamma kollega som en minst lika god vän till mig som henne. jag har anat att hon förstått mer än hon sagt men har levt i villfarelsen att hon faktiskt skulle konfrontera mig med sina tankar och inte gå bakom ryggen på mig. hon har tydligen inte stått mig så nära som jag själv upplevt det som. och det är tydligt vem som erhåller sympatierna på arbetsplatsen om allt exploderar. vilket det nästan gjorde när jag sedan kom hem och min hustru tog till orda.

idag går jag till arbetet. mina tankar är någon helt annanstans. de hänger kvar vid hennes ord.

zonk - 2005-02-25
Ett mål är ett mål är ett mål - 2005-02-09
Litania - 2005-01-21
vem såg de? - 2005-01-17
det kontrafaktiska - 2005-01-14

Jag är den jag är:
eller den du vill att jag ska vara. Här

Jag lyssnar på:
Deep Soul - Mina egna val - Soulballader med hjärta och smärta, varar för evigt.

Författare:
Paul Auster, Ian McEwan, Inger Edelfeldt, Klas Östergren...

Jag läser också:
aniara
Scuffsan
birgit jonson
missan
anoest
vilja