jag har givetvis väntat, tills distansen infunnit sig, och tills att jag kan se så nyktert och klart på allt som hänt så att jag objektivt och korrekt kan återberätta allt detta.

(hallå. tror du på det själv?) förvisso inte. jag har varit lamslagen av den värsta ångesten hittills i mitt liv och att orden nu rinner ur mig beror endast på att jag nu ramlar in onykter framför datorn. jag börjar med allt det trevliga. nej. det kan jag inte. jag måste börja från början.

dagen efter att de ringt och skällt ut mig, och jag måste erkänna att jag inte anser att jag förtjänar det, så vill hon tala med mig. jag anar vad det gäller. och mycket riktigt, efter en hel del kallprat så kommer hon till kärnan. hon vill inte träffa mig längre. det kan jag givetvis ställa upp på. och förstå. hon vill kunna gå vidare. det är en sund tanke hos henne. hon fortsätter tala. hon vill överhuvudtaget inte träffa mig mer, inte som mer än som en anonym kollega på arbetsplatsen. hon orkar inte längre möta mig och låtsats som att jag bara är en vän till henne. hon ser mer i mig. hon vill ha mer av mig än vad jag kan ge. och jag ser mer i henne. och jag skulle vilja ge henne det hon vill ha av mig. det måste jag också erkänna. (jag ser i henne, utöver en kvinna som får mig att känna saker igen, tecknen på allt det jag trängt undan inom mig.) jag skulle vilja att allt vore annorlunda. men just nu är det som det är. och det är kvävande.

hon talar mer. och jag förstår att hon med sina ord och budskapen som de bär med sig även krossar mitt övriga sociala liv på arbetsplatsen till stor del. de flesta människor jag tycker om att umgås med där är ursprungligen till största delen hennes vänner. jag kommer inte längre bli inbjuden till de trevliga aktiviterna utanför arbetstid. hon vill inte träffa mig i andra sammanhang än i arbetet. jag ber henne, instruera inte andra att inte bjuda mig, låt dem bjuda mig och låt mig tacka nej. jag orkar inte reflektera över förnedrelsen i mina ord. skänker bifall åt allt hon säger. när hon talat färdigt går jag. det gör ont i mig. och jag går rakt in i nästa kaos.

vid köksbordet hemma sitter min hustru. hon har varit på sitt första besök hos den hjälp som hon sökt för sin egen personliga kris. nu vill hon vara ärlig. hon förklarar att krisen inom henne inte beror så mycket på grund av hennes frustrerande arbete, som hon tidigare sagt, utan mer på mig. när jag i våras, i ett eget ärlighetsrus, berättade sanningen om mina missbruksvanor startade det något i henne som snabbt förgrenade sig tillbaka till hennes upplevelser som barn i ett allt annat än idylliskt hem. förträngda och undangömda känslor som åter väckts av mig och hon konstaterar att hon för tillfället har svårt för att förknippa mig med annat än svek och ångest.(betänk då allt hon inte vet om mig)

hennes beslut att försöka reda ut knutarna inom sig var en blandad välsignelse. jag är glad för att hon tar tag i det, för innerst inne vill jag att hon ska må bra och vara lycklig. hon förtjänar det. hon förtjänar inte att leva med mig. hon förtjänar något bättre. tänk om hon bara kunde förstå det. samtidigt stressar det mig oerhört. hennes beslut och det beslut som mötte mig tidigare under dagen leder mig i en bestämd riktning. en riktning som hävdar att nu är det dags även för ahasverus att ta i tu med sig själv. och det skrämmer mig. rejält.

nu finns ingen harmoni i min tillvaro. på arbetsplatsen smyger jag mest undan. dels pga ångesten hemifrån som jag inte vill göra offentlig och dels pga avsaknaden av ett normalt beteende i närheten av henne. väl hemma tassar vi mest runt varandra i tystnad. de första dagarna försökte vi tala med varandra men gråten som hon ständigt hänfaller åt är lika konstruktivt för samtalen som min ilska och frustration över att inte kunna fly längre i mig själv. jag står inför valet nu att sluta bära på lögnerna eller fortsätta trots att det sakta kväver mig som människa. det låter som ett enkelt val. och kanske är det också så. varför gör då allt så ont?

zonk - 2005-02-25
Ett mål är ett mål är ett mål - 2005-02-09
Litania - 2005-01-21
vem såg de? - 2005-01-17
det kontrafaktiska - 2005-01-14

Jag är den jag är:
eller den du vill att jag ska vara. Här

Jag lyssnar på:
Deep Soul - Mina egna val - Soulballader med hjärta och smärta, varar för evigt.

Författare:
Paul Auster, Ian McEwan, Inger Edelfeldt, Klas Östergren...

Jag läser också:
aniara
Scuffsan
birgit jonson
missan
anoest
vilja