när känner du dig levande? som mest närvarande? som att du verkligen lever och tar del av det liv du har? jag såg forskande på henne. och jag hörde hur resignerad min röst lät. hur menar du? frågade hon. jag svalde och plötsligt rann orden ur mig, rakt från hjärtat och utan att först filtreras rena från ärlighet. jo, jag känner mig som mest levande, som mest närvarande och som att jag verkligen lever och tar del av det liv jag har...när jag inte umgås med dig. när vi är tillsammans lever vi inte. vi försöker bevara något som inte längre växer. som inte längre finns som det en gång fanns. jag tystnade och hon stirrade länge på mig utan att ett endaste ljud kom över hennes läppar. till slut talade hon. vet du, först tänkte jag bli arg på dig för dina ord. sen ledsen. men jag insåg plötsligt att dina ord är sanna, att jag inte kan bli arg på dig och att jag innerst inne känner likadant men jag har inte tidigare kunnat sätta ord på det. nu känner jag mig bara tom. tom och sorgsen för att det blivit så här.

och plötsligt såg vi varandra som dem vi är. den stora slöjan lyftes från våra ögon. den stora illusionen rämnade. och ingenting blir återigen detsamma.

zonk - 2005-02-25
Ett mål är ett mål är ett mål - 2005-02-09
Litania - 2005-01-21
vem såg de? - 2005-01-17
det kontrafaktiska - 2005-01-14

Jag är den jag är:
eller den du vill att jag ska vara. Här

Jag lyssnar på:
Deep Soul - Mina egna val - Soulballader med hjärta och smärta, varar för evigt.

Författare:
Paul Auster, Ian McEwan, Inger Edelfeldt, Klas Östergren...

Jag läser också:
aniara
Scuffsan
birgit jonson
missan
anoest
vilja