jag har inte sovit en sekund denna natt. kroppen är inte bara tom på förnuft utan även på krafter. och jag vet inte om jag orkar vara mig själv längre. mitt liv, jag minns att det en gång var ganska enkelt och okomplicerat, är idag en enda sörja av lögner, svek, feghet, tomhet, destruktiva beroenden och självförakt. just nu lyckas jag inte med något överhuvudtaget. bortsett från att ytterligare späda på den illaluktande sörjan som snart tränger in i munnen på mig och förhoppningsvis kväver mig en gång för alla.

ta bort mig. förinta mig. vänd mig ryggen likt jag gjort mot alla dem som en gång hjälpt mig. låt inte orden, skrivna av dessa smutsiga händer eller berörda av mina läppar, smitta dig med den sjukdom som människor gett namnet ahasverus. undvik mig, ty jag kan inte fylla någon funktion hos dig eller dig. hissa lepraflaggan när jag närmar mig eller var redo på konsekvenserna. din näsa och dina fingrar får du behålla. men ditt inre skrapas rent, urholkas, tills tomheten härskar allsmäktigt inom dig.

vad gjorde jag igår egentligen? jag satt i en bar. jag stod i en bar. jag åkte tåg och taxi mellan ytterligare barer. varför? jag vet inte. ansikten och människor passerade förbi mig, en del alldeles för nära, andra på betryggande avstånd.

you'll get your pay according to the works you do... sjunger linton cooper hotfullt och har han rätt ligger jag jävligt risigt till, ty allt jag behärskar är lögner och svek. vilken kontrast till den tidigare versionen av mig som sjöng den gudomliga kärlekens lov vareviga dag och natt. jag är en fallen ängel och jag drar med mig andra i fallet.

jag träffade ändå en mängd fascinerande människor igår, mest i förbigående och jag vet inte om det beror på mig eller på de totalitära poesiföreningar som egentligen styr alla mer eller mindre slumpmässiga möten människor mellan. jag hann dock med att vid bardisken diskutera allt från renässanspolyfonier, biltullar, råttor, psykisk sjukdom, skolan som samhällsinstitution, elitism, kompositörer och karl kraus samt lite cioran med en man som inte var riktigt som alla andra. i sina egna ögon var han bättre. men jag var i behov av en samtalspartner, ty någonstans finns det ändå en gräns inom mig när det gäller att hänga i en bar under tystnad och ensamhet, och det gick bra tills jag hävdade att människan är en föränderlig varelse som väljer uttrycksform inom musiken utifrån vad som passar henne vid ett givet tillfälle. det skulle jag inte ha sagt. han vägrade tala med mig mer. det fanns tydligen en gräns inom honom också. han vinglade vidare, sippandes på sin öl, mässandes om alla miljoner råttor som förgiftas under barbariska former i sthlm medan folket nöjer sig med att gnälla över de enstaka som mycket humant tas av daga av karolinska institutet. men ingen ville egentligen lyssna. han var för övertygad om allt. och han brann för allt. jag är givetvis bara avundsjuk. jag vill också ha sanningar inom mig. men vad har jag? ingenting.

ståendes vid vägen utanför, talandes i telefonen med mary, trodde jag dock att natten var över. och att förnedringen av mig själv skulle stanna där. men inte. jag var inte klar med mig själv. efter lyckönskningarna till mary inför den stora festen idag tänkte jag åka hem. men jag kunde inte motstå locktonerna som mobilen plötsligt förmedlade. det var hon och hon undrade om jag ville komma på efterfest hos henne. jag åkte dit och fann mig själv vara enda gästen (som jag inte förstod det innan). och ingenting blir bättre av det och ändå åker jag dit och lever i nuet för en stund och efteråt är nästa nu bara än mer solkigt och tomheten växer och växer och jag behöver kanske ändå tala med någon som kan hjälpa mig med mig själv. för jag kan bara förstöra, förstöra mig själv och förstöra alla andra runt omkring.

...ja, spiralen som jag befinner mig i är nedåtgående och jag är inte längre rädd om mig själv. jag är dock lite förvånad över att all denna förvirring inom mig inte leder till att röken ligger tät omkring mig. men uppenbarligen är den lilla inbillade känslan av kontroll viktig för mig att behålla. jag tillbringade början av kvällen igår på en bar med frankie. vi talade en hel del om detta med lockelsen i cannabisruset. han befinner sig i den fas som jag befann mig för några år sedan. och jag försökte verkligen, så ärligt som möjligt, förklara vad som väntade honom, om han fortsätter längs samma väg som jag valde. han har utan tvekan samma missbrukargen som jag och frågan är bara hur mycket bekräftelse han ska ge den.

ser filmen universums änglar under kvällen och funderar över varför. en isländsk film om en ung man som drabbas av schizofreni och där allt är grått och meningslöst ska man inte se i ett bakrus. inte jag i alla fall. eller gav det perspektiv?.

jag har tillbringat dagen i ensamhet. jag gick därifrån någon gång efter åtta på morgonen och tog mig in till staden och såg hur den vaknade. själv höll jag dock på att somna. orkade inte vänta för att se om jay och mikey skulle dyka upp för en kaffe utan att satte mig på tåget hem. där väntade ingen. hon var redan på arbetet och den mindre var kvar hos sin övernattningskompis. jag rökte upp mina sista cigaretter, satte på zelmani och somnade på soffan.

inte ett ord har kommit över mina läppar under hela dagen. det har varit skönt att slippa tala, att slippa behöva se någon, att låta dagen präglas av stillhet. jag behöver mer stillhet i mitt liv. men det är bara när jag är bakfull som jag verkligen kan slappna av. och det är en blandad välsignelse.

zonk - 2005-02-25
Ett mål är ett mål är ett mål - 2005-02-09
Litania - 2005-01-21
vem såg de? - 2005-01-17
det kontrafaktiska - 2005-01-14

Jag är den jag är:
eller den du vill att jag ska vara. Här

Jag lyssnar på:
Deep Soul - Mina egna val - Soulballader med hjärta och smärta, varar för evigt.

Författare:
Paul Auster, Ian McEwan, Inger Edelfeldt, Klas Östergren...

Jag läser också:
aniara
Scuffsan
birgit jonson
missan
anoest
vilja