2002-10-28 - vad tror hon jag är då? (19:29)
det var på lågstadiet. och om jag inte helt missminner mig gick jag i trean. vi hade fått lov av vår lärare, en äldre dam (vilket ur en nioårings perspektiv kan betyda allt från 22 till 72), att stanna inne i klassrummet på rasten då regnet öste ner utanför. jag satt, i lugn och ro, och ritade men fann mig plötsligt springandes runt bänkarna som stod placerade mitt i rummet med en flicka i hälarna. det var erika och att jaga mig i cirklar var väl hennes sätt att säga att hon tyckte om mig. och det var väl snällt av henne, ty jag var en knubbig liten glasögonorm, men jag ville verkligen fortsätta med teckningen vilket jag också ropade men utan resultat. till slut skrek jag: sluta! jag är inte med! men inte heller det fungerade. och jag vet inte var självkänslan kom från men plötsligt stannade jag helt sonika, tvärvände och satte upp min knytnäve vilken hon sprang rakt in i. hon sprang rakt in i den och hennes näsa, den sprang läck. blodet rann, nej, det forsade ut och jag blev stel av skräck. vad hade jag gjort? det fanns ingenting som gjorde mig så skräckslagen som åsynen av blod. jag flydde i panik ut på skolgården och gömde mig längst ner vid staketet bland träden. och jag vandrade fram och tillbaka med ångesten i halsgropen i någon timme eller två. och när jag inte längre klarade av vare sig ångesten, ensamheten eller regnet smög jag sakta tillbaka mot klassrummet. jag öppnade dörren till klassrummet och tassade tyst in med blicken sänkt för att slippa se några förebrående eller anklagande ögon. lärarinnan satt vid katedern men hon yttrade inte en stavelse och jag sjönk lättad ner på min plats och höjde min blick. där framför mig, på mitt bänklock, låg ett berg av nedblodade pappershanddukar. den pedagogiska lärarinnan hade samlat alla handdukar som gått åt för att stoppa blodflödet på erika och för att torka upp efter henne och placerat dem på min bänk för att jag skulle förstå vad min självkänsla hade orsakat. vilket geni i skuldbeläggningens ädla konst hon var. jag satt resten av den dagen som i trans, med ångesten halvvägs upp i halsen i form av en spya, och bara stirrade på detta berg av blod och papper.
av någon anledning valde långtidsminnet att sortera fram denna skoldag igår. jag och dottern hade varit i staden och vinkat av michael och när vi tog trappan upp från tunnelbanan märkte jag att ett sms hade nått mig. det löd: jag är så jävla trött på dig. det var allt. en enda rad. jag är så jävla trött på dig.
väl hemma skrev jag tillbaka och frågade om hon var hemma och om jag kunde ringa upp henne. hon svarade: jag orkar inte prata med dig just nu. hon hade alltså bara tillräckligt med energi för att förstöra min dag. inget annat.
jag har en obeskrivlig lust att röka bort mig, att fly in i de sfärer där inget berör mig. där jag inte är beroende av andra nyckfulla människor för att finna bekräftelse och harmoni.
