jag tar steget ut i regnet och luften som slår i mot mig är full av fuktighet och söt afrikansk rök. det är någon av mina grannar som vädrar ut sin meditation. och det är tydligt att röken inte kommer från någon smal sticka rökelse som placerats i en hållare utan från en något större som placerats i munnen. var och en sin egen lyckas smed, tänker jag, och vandrar vidare mot dagisgården.

jag kvitterar ut dottern som genast avfärdar tankarna på en resa till frankie och johnny inne i staden. hon vill hem till sin somaliska posse och jag följer henne under paraplyet till deras port, praktiskt belägen mitt emot våran på samma gård. kom hem när bollibompa börjar, säger jag, och hon försvinner in till lekar och glädje.

hemma sätter jag mig framför datorn och öppnar paketet som ramlat in genom brevlådan. ett paket bärandes på musik och även om jag trodde innehållet skulle vara välsignat bra, var mina förväntningar inte ens i närheten. det var närmast under den mytiska drömtiden jag senast drabbades av så mycket makalös musik som denna eftermiddag. nu fyller blytunga jamaicanska rytmer från philip frazier, wayne jarrett, barry brown, twinkle brothers och the viceroys, alla namn som endast hälsas av glädje av högrökta medlemmar av de botaniska sällskapen och rootsreggaetomtar, rummen i lägenheten. och jag dansar leende fram genom dem och känner mig oerhört levande.

dilevisk, (detta målande adjektiv, jag tycker så mycket om det) växlar jag till underbar soul från sextiotalet och när rösterna av tiny watkins och sedan lee webber strömmar ut i rummet växer saligheten. pante rei, eller vad den gamla greken nu utbrast i, utbrister även jag i och alla de där vardagliga sysslorna som jag har framför mig transformeras till inbjudande äventyr. skankande, nu till tonerna av twinkle brothers mässandes att världen för länge sedan var En, flyter jag framåt och tar mig an disk och matlagning. jag nynnar med i musiken och leker intromakare i god amharisk dj-stil… ames-seggen-alehu moa anbessa ze’imnegede yehuda, yebrehanu alem, medhanie ’alem. ’igzee’abihier yimmesgen. och dansen börjar igen.

...vi har ätit tillsammans. hon har kommit hem från sin somaliska posse. vi har talat om planeterna och gåtor. pappa, vet du vad som går och går men aldrig kommer till dörren? klockan! hon myser över sin finurlighet och jag älskar henne över allt annat. och jag önskar kunde känna något liknande för hennes mamma. men jag är rädd för att jag inte gör det. inte längre. och egentligen är det roten till det mesta av ångesten inom mig. jag älskar henne inte längre. men jag låtsas fortfarande som jag gjorde det. vad sorgligt. men så blir jag också allt sämre på att maskera mig. och hon likaväl. och tillsammans gör vi allt än mer sorgligt. två sorgliga rollfigurer borde inte spela i samma pjäs. vad är det för jävla manusförfattare som ligger bakom det här? (skulle inte jag sluta klaga...?)

zonk - 2005-02-25
Ett mål är ett mål är ett mål - 2005-02-09
Litania - 2005-01-21
vem såg de? - 2005-01-17
det kontrafaktiska - 2005-01-14

Jag är den jag är:
eller den du vill att jag ska vara. Här

Jag lyssnar på:
Deep Soul - Mina egna val - Soulballader med hjärta och smärta, varar för evigt.

Författare:
Paul Auster, Ian McEwan, Inger Edelfeldt, Klas Östergren...

Jag läser också:
aniara
Scuffsan
birgit jonson
missan
anoest
vilja