barry browns vibrerande röst från stereon ackompanjerar min fruktansvärda hosta som gör sitt bästa för att slita loss mina lungor från deras fästen. jag ligger större delen av tiden på soffan, med näsan fullpumpad av otrivin menthol och snorar, men se! vad är det som leker på mina läppar? ett leende! ja, det är inte mitt kroppsliga tillstånd, ej heller mitt mentala, som är grunden till leendet utan boken i mina händer. jag läser guy kennaways "one people", som beskriver livet i en liten obetydlig by på jamaica, och skulle inte större bifall än leenden utgöra nådastöten för mina lungor skulle jag skratta mig harmynt. jag skulle verkligen vilja och behöva skratta ett riktigt djupt och hjärtligt skratt. det skulle rensa kroppen men just i detta nu får jag nöja mig med att le.

det känns skönt att få ligga på soffan med en underhållande bok, skala clementin efter clementin och lyssna på gungande åttiotalsdancehall. allt känns nästan som det en gång gjorde. men det är för att fokus återfinns hos de eviga förlorarna i den fiktiva byn angel beach på jamaica, och inte i den mångkulturella förorten till rikets huvudstad där han bor som bär mitt namn och utseende. men det är okey. jag orkar inte, dag ut och dag in, älta mitt eget liv. vrida och vända på varenda liten paranoid tanke som passerar förbi mitt medvetande. eller aktivt fiska upp dem ur mitt grumliga undermedvetna.

min gud, jag måste ha ätit två kilo clementiner snart. jag undrar om det kan vara farligt? (frågade han förträngde elegant cigaretterna, den stekta maten och år av rastarök.)

och jag har de märkligaste drömmar. den senaste natten jagades jag oavbrutet av en mindre blåssektion, gata upp och gata ner genom staden. trombonmannen och trumpetaren var ytterst hotfulla. och jag fick intrycket av att vi alla var bekanta på något vis. det gjorde allt än mer obehagligt. och oförståeligt.

hemma tycks kaosguden seth blåst in genom någon spricka. vi talar allt mindre med varandra och orden känns krampaktiga. vardagen sker i någon sorts trögflytande overklighetsbubbla som vi inte tar oss ur när vi är i varandras närhet. och när vi delar samma rum känns avståndet mellan oss gigantiskt trots att det till synes verkar vara högst en meter eller två. jag tackar gud för att hennes föräldrar tar med sig dottern hem till sig på semester i nästan två veckor.

zonk - 2005-02-25
Ett mål är ett mål är ett mål - 2005-02-09
Litania - 2005-01-21
vem såg de? - 2005-01-17
det kontrafaktiska - 2005-01-14

Jag är den jag är:
eller den du vill att jag ska vara. Här

Jag lyssnar på:
Deep Soul - Mina egna val - Soulballader med hjärta och smärta, varar för evigt.

Författare:
Paul Auster, Ian McEwan, Inger Edelfeldt, Klas Östergren...

Jag läser också:
aniara
Scuffsan
birgit jonson
missan
anoest
vilja