äntligen. det verkar som döden släppt sitt grepp om mig. färgen återvänder på mina kinder, den febriga glansen i mina ögon tynar bort och huvudvärken är till största delen ett minne blott. men det gör fortfarande förjävligt ont i revbenen på vänster sida. tydligen kan man hosta loss dem från sina fästen. och jag verkar ha dragit just den vinstlotten. aj, men äsch, de växer tydligen tillbaka.

i övrigt fortsätter mitt liv i ett antal parallella dimensioner. eller egentligen är de väl bara två. i den ena är jag harmonisk och levande och i den andra frustrerad och paralyserad. jag ler leende leenden, tomma men övetygande, och stänger av inombords för att mäkta med att balansera där mellan. var i helvete jag fått för mig att min uppgift är att vara en lindansare är obegripligt. ibland gör yrseln mig illamående.

så om döden har släppt mig borde jag väl känna mig levande? och kanske är det jag gör. jag hade endast glömt det sedan sist. jag får väl börja le igen då.

zonk - 2005-02-25
Ett mål är ett mål är ett mål - 2005-02-09
Litania - 2005-01-21
vem såg de? - 2005-01-17
det kontrafaktiska - 2005-01-14

Jag är den jag är:
eller den du vill att jag ska vara. Här

Jag lyssnar på:
Deep Soul - Mina egna val - Soulballader med hjärta och smärta, varar för evigt.

Författare:
Paul Auster, Ian McEwan, Inger Edelfeldt, Klas Östergren...

Jag läser också:
aniara
Scuffsan
birgit jonson
missan
anoest
vilja