helgen bestod till stor del av vandringar i dödsskuggans dal. jag vaknade upp där både lördag och söndag efter nyckfulla manipulationer med serotoninhalten och då är det bara att le och hålla god min i elakt spel. fredagen ägnade jag åt meditation, likt i fornstora dagar, och välsignelsen var onekligen blandad då känslan av att äntligen komma hem i sig själv är ett tveeggat svärd. men lindringen var total för några timmar. dagen efter krälade ångesten ikapp mig, där jag gick efter den dammiga gatan och sänkte mig lägre än låg. jag satte mig på ett billigt kaffehak och fann mig snart läsandes dödsannonser.

efter ett antal sms, paranoida tankar och alltför ärliga kommentarer hade hon som ville träffa mig, lutat sig fram över sin öl och konstaterat att jag gjorde henne besviken som överhuvudtaget inte kunde nöja sig med hennes närvaro (utan som faktiskt hade ångest över vad andra människor sade eller inte sade till mig). Hon gick, då hon kände sig trött och upplevde situationen som konstlad, och jag satt ensam kvar.

några timmar och hundralappar senare bad hon om ursäkt. men orden för att beskriva det eller något överhuvudtaget finns inte inom mig. jag känner mig tom, trots allt det som sker runt omkring mig. ska det verkligen vara så?

zonk - 2005-02-25
Ett mål är ett mål är ett mål - 2005-02-09
Litania - 2005-01-21
vem såg de? - 2005-01-17
det kontrafaktiska - 2005-01-14

Jag är den jag är:
eller den du vill att jag ska vara. Här

Jag lyssnar på:
Deep Soul - Mina egna val - Soulballader med hjärta och smärta, varar för evigt.

Författare:
Paul Auster, Ian McEwan, Inger Edelfeldt, Klas Östergren...

Jag läser också:
aniara
Scuffsan
birgit jonson
missan
anoest
vilja