det låg ett brev innanför dörren och väntade på mig när jag kom hem från mina resor. det låg faktiskt flera brev där på golvet, mest räkningar då antalet vänner är få och ingenting är gratis i denna värld, ty ett antal veckor hade passerat sedan jag var hemma sist. men det var ett brev som fångade min uppmärksamhet. det var tämligen anspråkslöst, litet och vitt och mitt namn och min adress var spretigt nedtecknat. avsändaren var uppenbarligen ett litet barn eller berusad. svaret var givetvis det sistnämnda. och handstilen var min egen.

jag satte mig ner vid köksbordet och försökte minnas när jag skrivit det men minnet vägrade infinna sig och jag var tvungen att öppna brevet och läsa de första raderna för att bilden skulle klarna. det var skrivet på ett antal utrivna sidor från ett anteckningsblock och det var skrivet under resa nummer ett. resan till det förflutna. till helvetet. till min hemstad...

"jag vet inte varför staden väcker ett sådant obehag inom mig. i över tjugo år levde jag här. jag är född och uppvuxen här och jag håller staden ansvarig till allt ont som någonsin hänt mig. men det är en efterhandskonstruktion. åren här var inga dåliga år. allt det onda har alltid skett någon annanstans och det har alltid varit självförvållat.

ändå vantrivs jag här. varje återbesök präglas av ångest, rastlöshet och en sällsam stumhet. jag vandrar runt i mina gamla kvarter, i mina egna fotspår, sökandes en samhörighet som nekas mig och jag har alltid tillskrivit staden och dess människor denna skymf men nu går det sakta upp för mig. det är jag som stänger mig ute. det är jag som drar mig undan, som värjer mig och distanserar mig från allt det som en gång var självklart. jag förvägrar mig själv minnena av mig och mitt liv då allt var annorlunda. jag stympar mig själv. och det gör ont."

jag hämtade mina cigaretter från diskbänken, hällde upp en öl och fortsatte att läsa. bokstäverna framför mig blev allt mer slarvigt och vingligt ifyllda...

"uteserveringen jag sitter på fylls sakta av människor. deras ansikten är glada men obekanta och jag reser mig och går till en annan lokal. även här har jag befunnit mig åtskilliga gånger. det var hit jag gick när jag avtjänat mitt fängelsestraff för att ha svikit fosterlandet och firade i dagarna tre. det var här en av mina vänner från förr slog ner en man som förolämpade kvinnan som senare skulle komma att bli min hustru för en kort tid. jag har fortfarande kvar bilden jag tog av honom, sittandes på en stol med ena handen inlindad i en handduk med is och segerleendet efter att vakterna slängt ut motståndaren och låtit honom stanna kvar. jag tänker på honom ibland. jag tänker allt mindre på henne. det var här vi satt i ungdomens dagar , sugandes på våra ölflaskor och såg snett på ägaren som sades ta ner besvärliga gäster och ge dem stryk i källaren. kanske stämde det. han var några år över tretio och redan då ytterst tunnhårig och kort till växten, vilket är en kombination som sällan gör en man gott. jag borde minnas mer men någon stänger mig ute."

sedan följer några sidor som beskriver min promenad längs hamnvägen. jag dricker uppenbarligen väldigt mycket under hela vägen och senare sittandes på en gård med några söndertatuerade gamla bekanta och deras flickvänner och monsterhundar. det är mest fragmentariska anteckningar men jag upprepar ofta och ibland även kraftigt understruket att alkoholen jag dricker fyller mig med helighet, en insikt som aldrig fört med sig något gott åt mig men som förklarar varför jag inte minns brevet. jag läser de sista raderna som rymmer någon form av sammanhang mellan orden...

"dem går förbi mig. en man, en kvinna och en hund. han uppvaktar henne men förgäves. hon suger i sig bekräftelsen och nöjer sig med det. så gör även han. även så kan livet vara. och plötsligt förstår jag de som dricker ensamma på parkbänkar. där har du dina tolkningar och din verklighet för dig själv och alla dina minnen orörda av dem som minns hur det verkligen det var. det är något som inte går att prissätta. och ärligt talat. att tala för sig själv är enbart befriande."

sedan är det slut och jag fimpar min cigarett och försöker begripa varför jag har skickat detta till mig själv. finns det något svar bland dessa rader som jag sökt? eller är allt bara en berusad mans inre monlog som inte rymmer någon större mening? det spelar ingen roll, tänker jag, det är allid kul att få brev.

ja, jag är tillbaka och jag har en lust att skriva igen. det var länge sedan sist. och mycket var hänt. skilsmässan mellan mig och helena är klar och hon flyttade i våras till en egen lägenhet. vår dotter bor en vecka på varje ställe. det har fungerat tämligen väl för henne men mellan mig och helena har det dessvärre skurit sig (inte nog med de problem som det medför sig i verkliga livet. hon har även gett sig in i lunarvärlden där jag tidigare tillbringat en hel del tid och jag känner att den cyberrymden är inte stor nog för oss båda). jag får återkomma till det senare, där finns mycket att bearbeta för mig, och jag är numera tillsammans med aisha. kvinnan som kom in i mitt liv under förra våren. även till henne lär jag få återkomma. utan tvekan. jag måste först läsa genom alla tidigare texter. det blir som att få trettio brev från sig själv. hurra.

zonk - 2005-02-25
Ett mål är ett mål är ett mål - 2005-02-09
Litania - 2005-01-21
vem såg de? - 2005-01-17
det kontrafaktiska - 2005-01-14

Jag är den jag är:
eller den du vill att jag ska vara. Här

Jag lyssnar på:
Deep Soul - Mina egna val - Soulballader med hjärta och smärta, varar för evigt.

Författare:
Paul Auster, Ian McEwan, Inger Edelfeldt, Klas Östergren...

Jag läser också:
aniara
Scuffsan
birgit jonson
missan
anoest
vilja