i min by lever många vars ursprung finns att finna i turkiet. de är turkar. i detta lägger jag ingen värdering. det är blott ett faktum. det medför sig två fenomen; ett stort antal turkisktalande människor och en riklig existens av det smaskiga brödet som går under namnet simit. min egen relation till dessa två fenomen är att jag är helt oförmögen till att förstå turkiska men gärna äter simit till frukost. denna söndagsmorgon, med dn väntandes på köksbordet och dottern i soffan, gick jag ut för att inhandla några simit till frukost och fann att jag förstod turkiska. jag slank in på den lilla affären på hörnet där allehanda sorters tukiskt bröd alltid finns till salu och hamnade i kö bakom två halvtjocka turkiska pojkar i tjugofemårsåldern. de köpte, vilket inte är ovanligt men aldrig upphör att förvåna mig, ett femtiotal stora bröd till sin stora hungriga släkt eller för att mata fåglarna i parken och det var vid betalningen som jag insåg att jag förstod turkiska eller kanske var det bara det vanliga spelet mellan vissa män och kvinnor som utspelades framför mig. bakom disken stod en ung vacker kvinna och när hon ville ha betalt ifrågasatte den tjockare av pojkarna priset och hävdade att hon måste ha räknat fel. han gestikulerade vilt mot påsarna, räknandes bröden, adderandes totalsumman allt eftersom. triumferande trumpetade han ut det han ansåg vara det korrekta priset. den unga kvinnan skakade på huvudet och förklarade att ha visserligen räknat rätt men utgått från fel pris per bröd. hon pekade på skylten vid kassan. det tog ett tag innan det sjönk in i honom. han stod tyst ett tag innan han började skälla på henne för att affären höll ett sådant högt pris på sina bröd och pekade åt ett håll där det tydligen fanns en billigare affär. han skrek och gormade och den unga vackra och alldeles för snälla kvinnan önskade honom en bra dag och när han skulle tränga sig ut ur affären där en lång kö hade bildats bakom honom och som jag stod först i kunde jag inte låta bli att trycka till honom med höften en aning så att han trycktes in i väggen och tappade balansen och greppet om två av sina påsar och hans mobil gled ur handen på honom och ramlade i marken och fördelades i tre delar och han svor och jag vände mig mot kvinnan bakom disken och beställde mina fem simitbröd och hon log mot mig och jag kände tydligt att den här dagen började bra.

vi åkte in till staden och mötte upp aisha och tog en promenad längs kajen upp till den stora parken. aisha verkade inte vara på något vidare humör och även om det säkerligen beror på hormonströmmarna i kroppen blir jag alltid orolig för att det är jag som påverkar henne negativt på något sätt. det måste bli ett slut på det. jag vägrar åter befinna mig i en relation där jag hela tiden tar på mig ansvaret för andras känslor och tankar. och jag vet att ingen annan än jag kan klandras för det. jag måste förändra detta mönster som finns inom mig.

min ljudmaskin låter bullwackies all stars spela bad man dub för mig och det låter som en signaturmelodi värdig mig. jag känner mig alltid aningen usel på söndagar när ett bakrus hemsöker min kropp och mitt sinne plågas av en viss seghet. om jag ändå hade genomfört någon mer storartad ritual än att ligga på soffan halva natten stirrandes på tv:n efter att ha tagit del av rastamannens örtmedicin. jag borde kunna göra något mer intressant av mitt liv. men ofta gör man bara det man känner bäst. han tittade förbi idag dessutom. rastamannen. han var pigg och på gott humör. hans horisont såg ljusare ut än på länge och han kände visst hopp om sin framtid. han har satsat allt i ett nytt projekt som antingen får honom att lyfta eller sänker honom ordentligt. jag kan inte annat än hålla tummarna för honom. han förtjänar lite medvind för en gångs skull.

jag vet inte längre varför jag skriver dessa rader här under namnet ahasverus. orsaken till att jag började var för att straffa mig själv. tidigare skrev jag på lunar men där slutade jag vara ärlig på allvar ju fler männisor jag lärde känna den vägen. och jag hade ett behov av ärlighet. framför allt gentemot mig själv. jag var missnöjd med min tillvaro, med mitt liv, med allt och levde, tänkte, andades destruktivitet och min plan, min konspiration mot mig själv, min tänkta frälsning blev därför att sätta allt till ord. om allt blev synligt, svart på vitt, oåterkalleligt, skulle jag till slut göra något åt det som drev mig neråt, inåt, som gjorde mig stum och falsk. orden och det som orden visade på skulle tvinga mig att förändra mig själv. och mycket har förändrats. runt omkring mig. men hur mycket har egentligen förändrats inom mig?

finns det överuvudtaget någon som är intresserad av dessa ord?

zonk - 2005-02-25
en helg - 2004-11-22
broder, var är du? - 2004-11-19
I Ahasverusland - 2004-11-16
det tredje glaset & mer - 2004-10-29

Jag är den jag är:
eller den du vill att jag ska vara. Här

Jag lyssnar på:
Deep Soul - Mina egna val - Soulballader med hjärta och smärta, varar för evigt.

Författare:
Paul Auster, Ian McEwan, Inger Edelfeldt, Klas Östergren...

Jag läser också:
aniara
Scuffsan
birgit jonson
missan
anoest
vilja