vi satt och drack upp hans vin och tittade på gamla kort när vi unga och vackra och fortfarande trodde att möjligheterna låg någonstans framför oss och väntade. först skrattade vi men snart suckade vi och såg på varandra; två tunnhåriga halvtjocka snart medelålders män med varsitt vinglas i handen. ske guds vilja, sade jay och svepte det sista vinet.

innan vi gick ut genom dörren slog vi på en av rastamannens verk och vandrade saliga till pendeltåget. jay blev oerhört sötsugen och sprang in på pressbyrån. jag stod kvar på perrongen och försökte att inte ramla omkull. känslan inombords var som vanligt den av att komma hem, men det var ändå skönt att perrongen inte stort sett var tom. färden in till söder tog en evighet men enligt klockan ungefär en kvart och jag kunde inte riktigt fästa blicken på något så jag lät den irra runt till medpassagerarnas illa dolda stress. men hey, ville jag säga, jag är snäll. ingen behöver vara rädd för mig. men jag sade det aldrig. till slut slöt jag mina ögon.

på gatan utanför södra station hämtade vi andan och beslöt oss för att anta utmaningen och besöka cocktailpartyt hos fn-mannen vi var inbjudna till. vi klev in och blev ganska snart varse om problemet. klockan på kalaset var just efter åtta medan vi mentalt var någonstans mellan halv två på natten och den totala insikten om evigheten. det gick bara inte och jag förklarade både för jay och värden att jag var tvungen att gå. dels för att jag inte kunde kommunicera likt andra människor utan endast genom små inåtvända leenden och dels för att magen vänt sig mot mig och exploderat inne på gästtoaletten och det var knappt att jag fick den ren innan nästa besökare och det kändes aningen obehagligt. vi lämnade de välklädda och artigt konverserade människorna och ringde fatt peter och lurade in honom till carmen där jag knappt kände igen mig längre. inte bara för att vi slog på ytterligare en av rastamannens kreationer under vägen, utan för att det av allt att döma finns en bar i källaren nuförtiden, personalen var dock fortfarande lika surmulen som tidigare. de kan inte ens se glada ut när de tjänar pengar.

peter berättade över ölen om sin genomklappning och hur det kändes att sakta träda in i psykosens värld där sömnen inte längre behövs. jag är glad att han inte fastnade där utan att han hann få hjälp i tid. han behövs i den här världen. efter ett tag övergav vi dock det personliga och blev intellektuella, åtminstone till den grad ruset inom oss tillät. jag lyssnade mest. mina knän hade börjat bli aningen ostadiga men jag var fortfarande lycklig och tillfreds med livet. den enda insikt jag minns var den om att när det gäller gudsupplevelser (jag antar ingången för oss var knutby) är det meningslöst att diskutera det transcendenta och huruvida det gudomliga verkligen existerar när man talar med någon som säger sig ha mött det. det intressanta är huruvida den sagda upplevelsen påverkar personens liv. samma sak när det gäller alla former av övertygelse. t.ex. politik. handlar det mer om än en läpparnas övertygelse? praktiserar man det man predikar? till slut var vi inte bara tre rejält desillusionerade män. vi var också ganska berusade.

vi tog adjö av peter och åkte hemåt. det sista glaset drack vi på en krog på hemmaplan, inte för att det behövdes men... och jag insåg där att det här livet orkar jag inte med längre. inte som förr. jag kunde inte sitta upprätt, inte artikulera ordentligt och inte vara annat än lätt grådmild och prisa alla människor i min närhet som jag älskade och behövde... livet är enklare när man är nykter, det är så, fast det är inte alltid lika roligt...

I Ahasverusland - 2004-11-16
Söderns Tröst - 2004-10-26
fragmentskådare - 2004-10-22
ett lågtryck - 2004-10-21
en helg - 2004-09-06

Jag är den jag är:
eller den du vill att jag ska vara. Här

Jag lyssnar på:
Deep Soul - Mina egna val - Soulballader med hjärta och smärta, varar för evigt.

Författare:
Paul Auster, Ian McEwan, Inger Edelfeldt, Klas Östergren...

Jag läser också:
aniara
Scuffsan
birgit jonson
missan
anoest
vilja